Då ingenting var omöjligt

Niel Armstrong var först. Buzz Aldrin, med värmländska rötter från Stjärnsfors, var näste man på månen.
Det amerikanska flygbolaget Pan Am hade en kölista där de köande skulle kontaktas när - inte om - bolaget öppnat reguljär trafik till månen.
Hemma i lilla Arvika satt jag som ännu inte blivit tonåring och farfar som passerat pensionsåldern med råge och planerade vår semesterresa till månen. Och det var på fullaste allvar.
Om dessa drömmar skriver jag i veckan krönika på Tankesmedjan Idá http://tankesmedjanida.se/?chronicle=pa-manen-med-farfar
Men varför just nu?
Jo, därför att den här veckan fyller Buzz Aldrin år. 84 närmare bestämt och har ännu ett par kvar tills han är lika gammal som farfar när vi satt och planerade tillsammans. Dessutom är det alltid skönt att få klart för sig att det som nu känns stölligt och fantasifullt var drömmar man delade med mycket mer etablerade och kloka människor än man själv var. Läs gärna hela krönikan och fundera på vad vi drömmer om idag.

Vadå göra bort sig?

Men Guuuud så pinsamt! Det törs jag aldrig berätta för någon. Vilken tur att ingen såg vad som hände så jag hann städa bort eländet.

Ofta reagerar man just så när man gjort ett misstag. Det gör jag också. Men vilken himla tur att inte alla gjort så genom tiderna. Om inte Wilhelm Röntgen slarvat med att städa efter sig i laboratoriet hade vi haft mycket mindre kunskap om hur vi ser ut inuti och när något gått sönder kunnat kontrollera att det blivit friskt igen.

Om inte den där Columbus seglat helt galet hade vi inte kallat urinvånarna i Amerika för indianer och om Flemming skött om sina odlingsplattor som han skulle så hade vi inte haft något penicillin.

Om detta skriver jag i veckans krönika på http://tankesmedjanida.se/?chronicle=misstagen-som-ger-framgangarna

Mina egna misstag då? Jo, det finns en hel del. Några som lett till något riktigt bra och andra som mår bäst av att för evigt vara begravda i glömskans land. 

Fast en sak är säker. Oavsett vad mina misstag lett till så har jag lärt mig något av dem alla och kunskap förvärvad genom erfarenhet är definitivt inte tung att bära.

Jaså, det var så det skulle vara

Vinter. Jo, jag vet att det står 13 januari i almanackan och att jag efter drygt 52 år i livet borde ha fattat vad det betyder.
Jag borde förstått att det är långkalsonger under, extra sockor, snöskyffel fram och mössa på.
Jag borde av erfarenhet vetat att det mesta tar längre tid när lås trilskas och fryser, trappan är halkig, vägen till bussen osandad och en himla massa saker till.
Men uppenbarligen har jag aldrig lärt läxan ordentligt. Eller också har jag ett inneboende större mentalt motstånd till vinterns små förtretligheter än jag har en längtan till det som just nu händer.
Jag har svårt att se det charmiga i att känna sig bylsig på grund av alldeles för mycket kläder, ha bortdomnade fingrar för att man i en kvart försökt elda på nyckeln för att överhuvudtaget kunna komma in i garaget när låset frusit ihop eller trampa i nåt blött i hallen när man kommit hem och tagit av sig just för att någon redan tagit av sig skor med snö på och som nu smält till en pöl med vatten.
Mentalt tar det längre och längre tid för varje år att ställa om från sommar. Jag måste erkänna att jag inte förrän idag när jag vaknade till 14 minusgrader och det bet rejält i kinderna begrep att det faktiskt inte blir någon mer dag i solstolen på verandan den här säsongen.
Tror jag ska göra slag i saken och köra den till vinterförvaring under veckan. Eller förresten. Det är ju statistiskt sett inte så länge tills jag kan ta fram den och njuta igen så jag skiter i att köra runt stolen. Jag sätter mig helt enkelt ner och väntar på våren. Under tiden kan jag ju alltid se på skidor på tv - det är lagom bylsigt för min del.

Presentträd

Startar 2014 med att göra ett släktträd som ska bli en 70-årspresent. Fem generationer åt alla håll har gett mig en resa tillbaka till 1700-talet och till församlingar i Värmland jag väl känner igen från tidigare forskning. Det är alltid lika spännande att söka rötter, oavsett vems rötter det handlar om, för hur skilda åt vi verkar vara i nutid bär vi alltid på någon form av gemensam punkt. Det kan vara en församling, en plats, ett yrke eller någonting helt annat.
Den resan jag gör nu är dock lite speciell för jag har hamnat i en familj där det verkar som om man haft lyckan att få se de allra flesta barn i släkten växa upp och bli vuxna. Den här resan är speciell på ett annat sätt också - den är en gåva till en människa som betytt mycket för mig trots att han alltid varit bullrig och besvärlig, men i den människan finns ett stort, varmt hjärta och nu ska jag äntligen kunna få ge honom något unikt.
Att ge bort ett träd till någon du tycker om och är speciell för dig är inte så svårt som du kanske tror. Du kan naturligtvis göra det själv men om du känner att du inte har tid, ork och kraft så kan jag hjälpa dig. Och jag gör det gärna. Vill du veta mer så besök http://brittaknyberg.se/page5.html där du kan beställa ett färdigt paket eller skicka ett mejl till info@brittaknyberg.se så kan vi resonera om vad jag kan göra för dig.
God fortsättning på 2014!

God Jul

Nu är det den tiden på året då är det är dags att önska God Jul.
När skinkan är uppäten, glöggen urdrucken och paketen är uppackade är det dags att luta sig tillbaka och fundera. Sammanfatta det år som varit och planera det som ska komma.
Någonstans där kanske man börjar undra över sina rötter. Vem var mormors pappa och var bodde farmor när hon var liten? Vad hände med mormors kusin som flyttade till USA och kan det vara så att jag är släkt med någon kändis? Dessa och många andra frågor går att få besvarade. Det kan man göra själv genom att lära sig gräva i och tolka arkiven, använda olika släktforskningsprogram. Men för den som inte har tid eller ork över finns jag. Ta dig lite tid och besök min sida http://brittaknyberg.se/page5.html Jag tror jag kan hjälpa de flesta. Kanske inte med allt men med mer än du kanske tror.
God Jul!

Frukostförvirring

Har haft. Har inte längre. Det handlar om minne.
Därför har jag efter alla år av sporadiska anteckningar på allvar fått lära mig vad en almanacka betyder.
Vad jag däremot inte lärt mig är att vara tydlig.
Så när jag igår upptäckte noteringen för dagen begrep jag ingenting. Vad i hela friden betyder frukosteoy utan angiven plats eller tid?
Det krävdes några mejl och meddelanden innan poletten ramlade ner - den kryptiska anteckningen betydde att jag tillsammans med andra företagande kvinnor skulle nätverka och äta frukost.
Så långt allt väl. Trygg och med gott om tid promenerade jag min vanliga väg mot jobbet. Halvvägs skulle jag ju få komma in i värmen, träffa andra och äta frukost på kuppen. Då ringer telefonen. På mindre än en sekund har gott om tid förvandlats till mycket ont om tid - och än värre inte en susning om var frukosten stod framdukad och väntade. Det positiva - nu var vi två på jakt efter rätt plats.
Två hotell och ett telefonsamtal senare hade vi hunnit få upp värmen medelst rask promenad i centrala Karlstad. Men vi hade kommit rätt. Vi fick frukost och nätverk, jävlar anamma och inspiration - och jag har bokat ett nytt möte i nästa vecka.
Det ska jag nu anteckna ordentligt i min kalender. Vem, var och när ska det minsann inte råda något tvivel om den här gången.

Back to basic

Idag känns det så.
Det fanns en tid då jag satt med uppringd anslutning (som för övrigt hela tiden laggade ur) och HTML-bibeln och kodade de enklaste av de enkla hemsidor. Nu är ju allt så "enkelt" att vilken teknisk idiot som helst på ett kick kan ha sin hemsida uppe i trafik. Åtminstone är det vad som påstås. Jag har aldrig känt mig bekväm i färdiga mallprogram sedan får de heta vad sjutton som helst. Samtidigt inser jag att mina kunskaper i kodning är
1. För gamla
2. För begränsade
3. Har fått alldeles för lite träning
Alltså sliter jag nu mitt hår och rådbråkar min hjärna för att komma överens med ett av de där mallprogrammen. Och det går i ärlighetens namn sådär.
Dock fick jag alldeles nyss en riktig energikick. För att få dit det objekt med rätt länk för de blivande läsarna blev jag tvungen att kliva ur mallen och klistra in en "riktig" kod.
Det tror jag var precis det som behövdes för att jag ska kunna känna att mallprogrammet och kanske kan bli kompisar så småningom.
Och om ni nu undrar så räknar jag med att ni alla ska kunna se vad vi kommit fram till i slutet av veckan.

Från säterbruk till framtidsstuk

Ransbysätter. En samling hus i obygden. En by bland alla andra i Sverige som kallas glesbygd. En by som befann sig i dödsryckningar och förmodligen mest bestått av sly, tomma hus och möjligen någon kvarboende gammal människa om inte...
Om inte 1991 hade varit. Året då byalaget lyckades få köpa den gamla nergångna skolan av kommunen för en struntsumma men i samma stund var tvungna att dra in pengar för att hålla skolan i någorlunda hyfsat skick.
Från den dagen har den döende patienten, Ransbysätter, rehabiliterats steg för steg med den kunskap och kraft som redan fanns i bygden och inte minst med mängder av jävlaranamma.
Resultatet är inte ett pittoreskt turistparadis med massor av gästnätter men en by där det går att bo och leva på ett hållbart sätt där gammal yrkeskunskap och modern teknik går hand i hand.
I förra veckan fick uthålligheten välförtjänt uppmärksamhet när man utsågs till Årets utvecklingsgrupp av organisationen Hela Sverige ska leva.
Ransbysätter var från början stället på skogen där Ransbygårdar hade sina sätrar. Man kan med fog konstatera att byn gått från säterbruk till framtidsstuk.
Tror ni mig inte? Kolla själv på Ransbysätters egna hemsida.

Idag sätter jag ord på fisket

Svårt att fatta det fortfarande. Var på reportagefiske förra veckan och nu har jag landat såpass att det är dags att sätta ord på det hela.
Så småningom kommer ni att kunna läsa om turen och inte minst om trollingguiden Petter "Salmonseeker" Larsson på http://www.mittfiske.se/. Den som inte orkar vänta till dess kan se hur vi hade det på Vänern förra veckan och vilket otroligt fiske Petter haft sedan dess på Petters blogg http://salmonseeker.blogspot.se/2013/11/reportage-fiske.html

Jag är vad jag heter

...och jag gör det jag säger.
Jag berättar. Privat berättar jag hela tiden för alla som gitter höra på. Professionellt berättar jag för den som betalar.
Det har jag gjort i hela mitt yrkesverksamma liv hittills som journalist i egenskap av reporter, redigerare, radiotidningsjournalist och webbredaktör på olika dagstidningsredaktioner och ett antal tidskriftsredaktioner.
Och det tänker jag fortsätta med resten av mitt liv - fast med den skillnaden att jag nu gör det utan att ha en fast redaktion bakom ryggen. Jag skriver artiklar och krönikor. Jag föreläser om det jag kan allra bäst - journalistik, släktforskning, lokalhistoria och tar gärna på mig att vara mentor eller inspiratör för det företag eller organisation som känner att de behöver en sådan.
Sist men inte minst så släktforskar jag på uppdrag åt andra. Jag är en riktig arkivnörd som av erfarenhet gjort de flesta misstag man kan råka ut för som släktforskare. Jag är snabb, noggrann och jag är enormt källkritisk. Och det jag hittar kan jag dessutom presentera på ett professionellt sätt oavsett om kunden vill ha det i digital form, i traditionell form som ett klassiskt träd eller antavla eller nerskriven som en berättelse.
Sen har jag en egenskap till. Jag är mästare på att hålla tyst om det som inte hör hemma i offentligheten.
Är du intresserad av vad din historia gömmer? Skicka ett mejl till mig info@brittaknyberg.se så kan vi diskutera saken.