Jaså, det var så det skulle vara

Vinter. Jo, jag vet att det står 13 januari i almanackan och att jag efter drygt 52 år i livet borde ha fattat vad det betyder.
Jag borde förstått att det är långkalsonger under, extra sockor, snöskyffel fram och mössa på.
Jag borde av erfarenhet vetat att det mesta tar längre tid när lås trilskas och fryser, trappan är halkig, vägen till bussen osandad och en himla massa saker till.
Men uppenbarligen har jag aldrig lärt läxan ordentligt. Eller också har jag ett inneboende större mentalt motstånd till vinterns små förtretligheter än jag har en längtan till det som just nu händer.
Jag har svårt att se det charmiga i att känna sig bylsig på grund av alldeles för mycket kläder, ha bortdomnade fingrar för att man i en kvart försökt elda på nyckeln för att överhuvudtaget kunna komma in i garaget när låset frusit ihop eller trampa i nåt blött i hallen när man kommit hem och tagit av sig just för att någon redan tagit av sig skor med snö på och som nu smält till en pöl med vatten.
Mentalt tar det längre och längre tid för varje år att ställa om från sommar. Jag måste erkänna att jag inte förrän idag när jag vaknade till 14 minusgrader och det bet rejält i kinderna begrep att det faktiskt inte blir någon mer dag i solstolen på verandan den här säsongen.
Tror jag ska göra slag i saken och köra den till vinterförvaring under veckan. Eller förresten. Det är ju statistiskt sett inte så länge tills jag kan ta fram den och njuta igen så jag skiter i att köra runt stolen. Jag sätter mig helt enkelt ner och väntar på våren. Under tiden kan jag ju alltid se på skidor på tv - det är lagom bylsigt för min del.