Då ingenting var omöjligt

Niel Armstrong var först. Buzz Aldrin, med värmländska rötter från Stjärnsfors, var näste man på månen.
Det amerikanska flygbolaget Pan Am hade en kölista där de köande skulle kontaktas när - inte om - bolaget öppnat reguljär trafik till månen.
Hemma i lilla Arvika satt jag som ännu inte blivit tonåring och farfar som passerat pensionsåldern med råge och planerade vår semesterresa till månen. Och det var på fullaste allvar.
Om dessa drömmar skriver jag i veckan krönika på Tankesmedjan Idá http://tankesmedjanida.se/?chronicle=pa-manen-med-farfar
Men varför just nu?
Jo, därför att den här veckan fyller Buzz Aldrin år. 84 närmare bestämt och har ännu ett par kvar tills han är lika gammal som farfar när vi satt och planerade tillsammans. Dessutom är det alltid skönt att få klart för sig att det som nu känns stölligt och fantasifullt var drömmar man delade med mycket mer etablerade och kloka människor än man själv var. Läs gärna hela krönikan och fundera på vad vi drömmer om idag.

Vadå göra bort sig?

Men Guuuud så pinsamt! Det törs jag aldrig berätta för någon. Vilken tur att ingen såg vad som hände så jag hann städa bort eländet.

Ofta reagerar man just så när man gjort ett misstag. Det gör jag också. Men vilken himla tur att inte alla gjort så genom tiderna. Om inte Wilhelm Röntgen slarvat med att städa efter sig i laboratoriet hade vi haft mycket mindre kunskap om hur vi ser ut inuti och när något gått sönder kunnat kontrollera att det blivit friskt igen.

Om inte den där Columbus seglat helt galet hade vi inte kallat urinvånarna i Amerika för indianer och om Flemming skött om sina odlingsplattor som han skulle så hade vi inte haft något penicillin.

Om detta skriver jag i veckans krönika på http://tankesmedjanida.se/?chronicle=misstagen-som-ger-framgangarna

Mina egna misstag då? Jo, det finns en hel del. Några som lett till något riktigt bra och andra som mår bäst av att för evigt vara begravda i glömskans land. 

Fast en sak är säker. Oavsett vad mina misstag lett till så har jag lärt mig något av dem alla och kunskap förvärvad genom erfarenhet är definitivt inte tung att bära.

Jaså, det var så det skulle vara

Vinter. Jo, jag vet att det står 13 januari i almanackan och att jag efter drygt 52 år i livet borde ha fattat vad det betyder.
Jag borde förstått att det är långkalsonger under, extra sockor, snöskyffel fram och mössa på.
Jag borde av erfarenhet vetat att det mesta tar längre tid när lås trilskas och fryser, trappan är halkig, vägen till bussen osandad och en himla massa saker till.
Men uppenbarligen har jag aldrig lärt läxan ordentligt. Eller också har jag ett inneboende större mentalt motstånd till vinterns små förtretligheter än jag har en längtan till det som just nu händer.
Jag har svårt att se det charmiga i att känna sig bylsig på grund av alldeles för mycket kläder, ha bortdomnade fingrar för att man i en kvart försökt elda på nyckeln för att överhuvudtaget kunna komma in i garaget när låset frusit ihop eller trampa i nåt blött i hallen när man kommit hem och tagit av sig just för att någon redan tagit av sig skor med snö på och som nu smält till en pöl med vatten.
Mentalt tar det längre och längre tid för varje år att ställa om från sommar. Jag måste erkänna att jag inte förrän idag när jag vaknade till 14 minusgrader och det bet rejält i kinderna begrep att det faktiskt inte blir någon mer dag i solstolen på verandan den här säsongen.
Tror jag ska göra slag i saken och köra den till vinterförvaring under veckan. Eller förresten. Det är ju statistiskt sett inte så länge tills jag kan ta fram den och njuta igen så jag skiter i att köra runt stolen. Jag sätter mig helt enkelt ner och väntar på våren. Under tiden kan jag ju alltid se på skidor på tv - det är lagom bylsigt för min del.

Presentträd

Startar 2014 med att göra ett släktträd som ska bli en 70-årspresent. Fem generationer åt alla håll har gett mig en resa tillbaka till 1700-talet och till församlingar i Värmland jag väl känner igen från tidigare forskning. Det är alltid lika spännande att söka rötter, oavsett vems rötter det handlar om, för hur skilda åt vi verkar vara i nutid bär vi alltid på någon form av gemensam punkt. Det kan vara en församling, en plats, ett yrke eller någonting helt annat.
Den resan jag gör nu är dock lite speciell för jag har hamnat i en familj där det verkar som om man haft lyckan att få se de allra flesta barn i släkten växa upp och bli vuxna. Den här resan är speciell på ett annat sätt också - den är en gåva till en människa som betytt mycket för mig trots att han alltid varit bullrig och besvärlig, men i den människan finns ett stort, varmt hjärta och nu ska jag äntligen kunna få ge honom något unikt.
Att ge bort ett träd till någon du tycker om och är speciell för dig är inte så svårt som du kanske tror. Du kan naturligtvis göra det själv men om du känner att du inte har tid, ork och kraft så kan jag hjälpa dig. Och jag gör det gärna. Vill du veta mer så besök http://brittaknyberg.se/page5.html där du kan beställa ett färdigt paket eller skicka ett mejl till info@brittaknyberg.se så kan vi resonera om vad jag kan göra för dig.
God fortsättning på 2014!